Vem väver kejsarens nya kläder pdf

Ur Sagor samt berättelser, inledande delen (1877; danska originalet 1837), sid. 88—93. Stavningen moderniserad här.

på grund av flera tid sedan levde enstaka kejsare, liksom tyckte därför ofantligt många ifall vackra nya plagg, för att denne gav ut samtliga sina penningar till för att bli riktigt härlig samt grann.

Han använde alla sina pengar till att köpa nya kläder

han brydde sig icke angående sina soldater, brydde sig icke ifall teatern alternativt för att åka omkring vid promenaderna på grund av annat än för att erhålla visa sina nya plagg. han ägde ett rock till plats 60 minuter vid dagen, samt liksom man säger angående enstaka kung: denne existerar inom rådet, därför sade man ständigt här: kejsaren existerar inom garderoben.

I den stora staden, var han bodde, gick detta många muntert till; fanns dygn ditkommo flera främlingar, samt ett solens tid kommo numeriskt värde bedragare. dem gåvo sig ut på grund av för att artikel vävare samt sade, för att dem kunde väva detta vackraste material, såsom läte tänka sig. Ej nog tillsammans för att färgerna samt mönstret vore någonting ovanligt vackert; dem plagg, såsom syddes från tyget, ägde även den underbara egenskapen, för att dem voro osynliga till varenda människa, vilket vore oduglig inom sitt ämbete alternativt även vore otillåtligt dum.

— detta vore ju en präktiga textilier, tänkte kejsaren. Då jag ägde dem vid mig, skulle jag behärska upptäcka, vilka män inom mitt rike ej duga till detta ämbete dem innehava, samt således skulle jag behärska skilja dem kloka ifrån dem dumma; ja, detta tyget måste genast vävas åt mig. samt därför gav denne dem numeriskt värde bedragarne många penningar vid grabb, till för att dem skulle börja sitt jobb.

De satte även upp numeriskt värde vävstolar samt låtsade, vilket dem arbetade, dock dem ägde icke detta ringaste vid vävstolen. dem begärde oupphörligt detta finaste silke samt detta präktigaste guld; dock detta stoppade dem inom sin personlig ficka samt arbetade tillsammans dem tomma vävstolarna, samt detta mot långt in vid nätterna.

— för tillfället skulle jag ändå god gärna vilja känna till, huru långt dem kommit tillsammans tyget, tänkte kejsaren; dock denne fanns riktigt litet underlig mot mods, då han tänkte vid, för att den vilket fanns dum alternativt illa passade på grund av sitt ämbete icke kunde titta detta. till sig egen trodde han väl ej för att denne behövde artikel orolig, dock ville dock ursprunglig skicka någon till för att titta mot, huru detta förhölle sig.

plats enda människa inom staden visste, vilken sällsam kraft tyget ägde, samt plats samt enstaka önskade titta, huru dålig alternativt dum hans nästintill fanns.

— Jag önskar sända min gamle, redlige minister försvunnen mot vävarne, tänkte kejsaren; denne kunna bäst titta, huru tyget tar sig ut, ty han äger förnuft, samt ingen sköter sitt ämbete förbättrad än denne.

Nu gick den gamle, hederlige ministern in inom salen, var dem båda bedragarne sutto samt arbetade tillsammans dem tomma vävstolarna. Åh, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern samt spärrade upp ögonen. Jag kunna ju ej titta någonting! dock detta sade han icke.

De båda bedragarne bådo honom existera sålunda god samt stiga närmare samt frågade, ifall detta icke vore en vackert mönster samt sköna färger.

Han hade olika kläder för varje timme på dagen

tillsammans detta identisk pekade dem vid den tomma vävstolen, samt den stackars gamle ministern fortfor för att blockera eller hindra upp ögonen, dock kunde icke titta någonting, ty var fanns ingenting. Herre Gud! tänkte han, skulle jag existera dum? detta äger jag inte någonsin trott, samt detta bör ingen människa erhålla känna till. Skulle jag ej duga för att sköta mitt ämbete?

Nej, detta går ej an, för att jag säger, för att jag ej är kapabel titta tyget.

— Nå, ni säger ingenting, sade den ene, såsom vävde.

— Åh, detta existerar vackert, alldeles utomordentligt vackert! sade den gamle ministern samt tittade genom sina glasögon. Vilket mönster samt vilka färger! Ja, jag skall yttra kejsaren, för att detta särdeles behagar mig.

— Nå, detta gläder oss, sade dem båda vävarne, samt idag nämde dem färgerna samt detta sällsamma mönstret nära namn. Den gamle ministern hörde noga vid, således för att denne skulle behärska yttra detta identisk, då denne kom bostad mot kejsaren, samt detta gjorde han.

Nu begärde bedragarne mera penningar, mera silke samt guld, såsom dem skulle begagna mot vävnaden.

Alltsammans stoppade dem inom sina egna fickor, samt inom väven kom icke enstaka tråd; dock dem fortforo likt förut för att väva vid den tomma vävstolen.

Kejsaren sände snart ett ytterligare hederlig ämbetsman dit på grund av för att titta, huru detta ginge tillsammans väven samt angående tyget snart vore färdigt. detta gick honom vid identisk sätt likt ministern: han såg samt såg, dock likt var icke fanns annat än dem tomma vävstolarna, kunde denne ingenting titta.

— Ja, existerar detta ej en vackert tyg? sade dem båda bedragarne samt visade samt förklarade detta vackra mönstret, vilket alls icke fanns mot.

— Dum existerar jag ej, tänkte mannen. detta existerar således mitt goda ämbete, jag ej duger till? detta fanns då verkligen eget!

dock detta bör man ej låta någon märka. samt därför prisade han tyget, vilket denne icke såg, samt förklarade dem sin förtjusning ovan dem vackra färgerna samt detta präktiga mönstret. Ja, detta existerar riktigt utsökt vackert, sade han mot kejsaren.

Alla människor inom staden talade ifall detta präktiga tyget.

Nu ville kejsaren egen titta detta, medan detta ännu plats inom vävstolen.

tillsammans med ett hel skara utmärkta män, bland dem dem numeriskt värde gamla, hederliga ämbetsmännen, såsom förut ägde varit var, gick denne mot dem båda listiga bedragarne, vilket idag vävde från samtliga krafter, dock utan både ränning samt inslag.

— Ja, existerar detta ej magnifikt? sade dem båda hederliga ämbetsmännen. Täckes ers höghet titta, vilket mönster, vilka färger!

samt därför pekade dem vid den tomma vävstolen, ty dem trodde, för att dem andra nog kunde titta tyget.

— vilket önskar detta på denna plats säga!

HC Andersen

tänkte kejsaren. Jag ser ingenting, detta existerar ju förskräckligt! existerar jag dum? Duger jag ej mot för att artikel kejsare? detta fanns detta förfärligaste, såsom kunde arrivera mig! — Åh, detta existerar många vackert! sade kejsaren. detta besitter mitt allerhögsta bifall. samt denne nickade belåten samt betraktade den tomma vävstolen; ty denne ville icke yttra, för att denne ingenting kunde titta.

all sviten, likt denne ägde tillsammans med sig, såg samt såg, dock såg ändå icke mera än samtliga dem andra; emellertid sade dem, liksom kejsaren: Åh, detta existerar många vackert! samt rådde honom för att kläda sig inom detta nya präktiga material inledande gången nära den stora procession, likt snart skulle äga lokal.

— detta existerar magnifikt, ypperligt, charmant! gick detta ifrån munhåla mot munhåla, samt allesammans voro dem därför innerligt nöjda därmed. Kejsaren gav vardera från bedragarne en riddarkors för att hänga inom knapphålet samt titel från vävjunkare.

Hela natten före den förmiddag, då processionen skulle äga utrymme, sutto bedragarne uppe samt ägde ovan sexton ljus tända.

människor kunde titta, för att dem ägde brått tillsammans för att ett fåtal kejsarens nya textilier färdiga. dem låtsade, likt dem togo tyget ur vävstolen, dem klippte inom luften tillsammans med stora saxar, dem sydde tillsammans synål utan tråd samt sade slutligen: titta således, idag äro kläderna färdiga!

Kejsaren kom egen dit tillsammans med sina förnämsta kavaljerer, samt dem båda bedragarne lyfte en armen inom vädret, liksom ifall dem hållit inom något, samt sade: på denna plats äro benkläderna!

denna plats existerar rocken! på denna plats existerar manteln! samt därför vidare. dem äro lätta såsom spindelväv! Man skulle behärska tro, för att man ej ägde någonting vid kroppen; dock däri ligger just dygden hos dessa plagg.

Kejsaren tog av sig alla sina kläder, och bedragarne låtsade, som de gåvo honom plagg efter plagg av de nya, som skulle vara sydda; de togo honom om livet och liksom bundo fast något: detta var släpet, och kejsaren vred och vände sig framför spegeln

— Ja! sade samtliga kavaljererne; dock dem kunde ingenting titta, ty var fanns icke något.

— Skulle för tillfället ers kejserliga höghet allernådigst täckas taga från sig sina plagg, därför lärcentrum oss kläda vid er dem nya var borta framför den stora spegeln, sade bedragarne.

Kejsaren tog från sig samtliga sina plagg, samt bedragarne låtsade, vilket dem gåvo honom plagg efter plagg från dem nya, såsom skulle existera sydda; dem togo honom ifall existensen samt liksom bundo fast något: detta plats släpet, samt kejsaren vred samt vände sig framför spegeln.

— Gud, vad detta textilier väl! vilket detta sitter utmärkt! sade dem allesammans. Vilket mönster! vilka färger! detta existerar ett kostbar dräkt!

Andersen, utgiven 1837

Tronhimmeln, likt skall flyttas ovan ers höghet inom processionen, avvaktar var utanför! anmälde överceremonimästaren.

— Ja, jag existerar ju inom ordning! sade kejsaren. Sitter detta ej bra? samt således vände denne sig ännu enstaka gång framför spegeln, på grund av för att detta skulle titta ut, likt angående han riktigt betraktade sin ståt.

Kammarherrarne, liksom skulle bära släpet, famlade tillsammans med händerna ut åt golvet, likt angående dem tagit upp släpet, samt gingo samt höllo händerna inom luften; ty dem tordes icke låta märka, för att dem ingenting kunde titta.

Och sålunda gick kejsaren inom processionen beneath den vackra tronhimmeln, samt samtliga människor vid gatan samt inom fönstren sade: Gud, vad kejsarens nya textilier äro makalösa!

För många år sedan levde en kejsare, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han slösade alla sina pengar för att bli riktigt fin och grann

Vilket vackert släp denne besitter vid manteln! sålunda utmärkt detta sitter! ingen ville låta märka, för att han ingenting såg; ty då ägde denne ju icke dugt på grund av sitt ämbete alternativt ock varit många dum. Inga från kejsarens plagg ägde gjort enstaka sådan lycka.

— dock denne äger ju ingenting vid sig! sade en litet unge.

— Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst!

Men en modig iakttagare kan våga risken med att tala Berättelsen om kejsarens nya kläder kan på ett mångtydigt sätt illustrera både den kunskapssyn som råder i västvärlden och vår tids brist på skickliga hantverkare

sade fadern; samt den ene viskade mot den andre, vad barnet ägde sagt.

— han besitter ingenting vid sig, existerar detta en litet små människor likt säger; denne äger ingenting vid sig!

— han besitter ju ingenting vid sig! ropade slutligen allt folket; samt detta kröp inom kejsaren, ty denne tyckte, för att dem ägde rätt; dock han tänkte vilket så: för tillfället måste jag hålla god min mot processionens slut.

samt därför höll han sig ännu rakare, samt kammarherrarne gingo samt buro vid släpet, likt alls icke fanns.