Byter lodjuret färg på vintern
Lodjur
Lo, lodjur alternativt lokatt (vetenskapligt namn: Lynx lynx, värmländska: göpa, göpe, jämför norska: gaupe)[4] existerar en kattdjur likt förekommer inom Europa samt Asien. Lodjuret existerar Europas största kattdjur samt fanns enstaka gång inom skogar ovan stora delar från den europeiska kontinenten samt vidare österut mot Sibirien.
vid Iberiska halvön förekommer istället den närbesläktade panterlon. Trots för att lodjurets utbredningsområde historiskt minskat existerar arten kvar en vitt spritt kattdjur samt sammantaget betraktas arten från Internationella naturvårdsunionen ej såsom hotad.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Lodjuret äger enstaka vykort lekamen tillsammans långa ben, runda klor samt stora trampdynor.
Det skyddar mot kylan när den sitter i snönDess kroppslängd existerar omkring 70–115 centimeter samt den äger enstaka mankhöjd vid cirka 60–70 centimeter. Hanen balanserar 20–30 kilogram samt honan 15–20 kilogram. Bakbenen existerar längre än frambenen vilket utför för att lodjurets rygg lutar lite vidare.
Under sommaren existerar pälsen slät samt egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser varierar mellan gulbrunt samt rödbrunt.
Öronen: Den tydligaste utseendemarkören är de svarta tofsarna på öronendem flesta lodjur äger mörka fläckar inom pälsen, dock färg samt illustration kunna variera många mellan olika individer. vid vintern blir pälsen väldigt tjock samt egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser blir mer ljus samt mer gråaktig.
Ögonen omges från vita samt svarta penseldrag liksom utför för att dem ser större ut än vilket dem egentligen existerar.
Baksidan från lodjurets öron kantas från mörk päls liksom slutar inom den karaktäristiska tofsen högst upp vid örat liksom existerar ca 4 cm lång.[5] Lodjurets svans existerar mindre än dem flesta andra kattdjurs, ungefär 5–17 centimeter, samt slutar tillsammans med ett mörk spets. Arten existerar viktigt tyngre än övriga arter inom identisk släkte.[6][7] Utseende samt storlek varierar inom viss mån utifrån geografisk utbredning.
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Lodjuret äger en vidsträckt utbredningsområde såsom sträcker sig ifrån västra europa, genom dem ryska skogsområdena samt söderut mot Centralasien samt den Tibetanska högplatån.[1] inom Europa förekommer arten främst vid Skandinaviska halvön, inom östra Europa samt delar från centrala Europa, medan den besitter försvunnit ifrån flera områden, alternativt existerar sällsynt inom västra Europa.
Den förekommer inom Baltikum, inom östra Polens lövurskogar samt inom angränsande delar från Belarus. Vidare inom Tjeckien samt läka den Karpatiska bergskedjan inom Slovakien, Ukraina, samt Rumänien. Dessutom finns lodjur inom bergen inom norra Turkiet samt inom delar från detta forna Jugoslavien. Lon besitter även framgångsrikt återinförts inom dem slovenskaAlperna samt inom sydvästra Schweiz.
Därifrån besitter den spridit sig vidare mot Italien, Österrike samt nordost land i västeuropa. inom Ryssland finns lon inom all tajgaskogsbältet, genom Sibirien samt ända försvunnen mot Berings sund. Lon lever även inom bergstrakterna mellan Svarta samt Kaspiska havet samt vidare försvunnen mot Himalaya, Mongoliet samt norra Kina samt Pakistan.[8]
I sydvästligaste Asien existerar lodjurets utbredning rum samt gles, dock inom Sibiriens skogar finns ett massiv population.
inom vissa områden, bland annat Kina, existerar lodjurets ställning eller tillstånd uselt känd samt populationen kunna artikel minskande.[1] Dess förekomst inom centrala Asien existerar mindre känd, dock antas artikel glesare mot sporadisk norr ifall Himalaya.[1]
Underarter
[redigera | redigera wikitext]Uppdelningen från lodjuret inom underarter existerar omdiskuterad samt auktoriteter inom ämnet delar idag upp arten inom allt ifrån fem mot en tiotal alternativt fler underarter.[9] nästa inventering följer Eurasian Lynx Online kunskap System:[10]
- Lynx lynx lynx – nominatformen.
Förekommer inom Skandinavien, östra Europa samt västra Sibirien.
- Lynx lynx carpathicus – Förekommer inom Karpaterna.
- Lynx lynx martinoi – Förekommer vid Balkan.
- Lynx lynx dinniki – Förekommer inom Kaukasus.
- Lynx lynx wardi – Förekommer inom Altaibergen.
- Lynx lynx wrangeli – Förekommer inom östra Sibirien.
- Lynx lynx isabellinus – Förekommer inom Centralasien.
- Lynx lynx kozlovi – Förekommer inom centrala Sibirien.
- Lynx lynx stroganovi – Förekommer inom Amurregionen.
- Lynx lynx sardiniae – Utdöd.
Förekom vid Sardinien.
Förekomst inom Skandinavien
[redigera | redigera wikitext]Det skandinaviska beståndet från lodjur tillhör underarten Lynx lynx lynx.
Lodjuret har därför en vinterpäls med extra tjock ull på hasorna, ungefär som att ha på sig extra tjocka sulorArten invandrade mot den Skandinaviska halvön på grund av 9 000 kalenderår sedan, nära omkring identisk tidsperiod såsom rådjur, älg, vildsvin samt rödräv, dock efter människa samt varg.[11] Idag existerar lodjursbeståndet glest spritt ovan stora delar från Skandinavien dock saknas inom land, sydvästra Norge, samt beståndet existerar glesare inom dem södra delarna än inom dem skogtätare norra områdena.
Lodjur finns inom stora delar från landet (i samtliga landskap utom vid Gotland samt Öland)[12], främst inom dem norra samt mellersta delarna, samt tätast lever dem inom gränslandet mellan Bergslagen samt jordbruksbygderna söder därom, längs Norrlandskusten samt inom delar från renskötselområdet.
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Lodjuret existerar en köttätare såsom jagar ensamt samt använder sig från ögonkontakt, ljuduppfattning samt luktsinne på grund av för att hitta byten.
Den lever inom skogsområden, gärna inom kuperad samt brant terräng. såsom daglega väljer lodjuret gärna ett massiv berg alternativt ett klippavsats.[5] Honan får upp mot fyra ungar per dräktighet. Lon existerar ständigt vid vandring inom sitt hemområde. Ofta använder den identisk stigar ifall samt angående igen, sålunda kallade lodjursväxlar.
detta äldsta kända lodjuret inom frihet blev 17 år gammalt. inom detta vilda torde den genomsnittliga livslängden artikel mellan 12 samt 14 år. Den vanligaste orsaken mot för att lodjursungar dör existerar svält.[11]
Föda samt födorevir
[redigera | redigera wikitext]Lodjur anpassar sina matvanor efter resurser, jagar hjortdjur (som rådjur samt ren var dessa finns), annars främst hare, skogsfågel samt smågnagare dock förmå även döda får samt get samt även mindre jagare liksom räv.
Framåtlutad gång: Frambenen är kortare än bakbenen vilket ger lodjuret ett framåtlutat utseendedem fångar sitt byte efter ett smygande jaktverksamhet resultat från ett betalkort attack. Lodjuret jagar ursprunglig inom skymningen samt gräver ofta ner enstaka sektion från sitt byte.[5] ett lodjursfamilj, bestående från hona samt numeriskt värde ungar, äter upp en rådjur vid ungefär numeriskt värde dygn.
Hemområdet existerar stort tillsammans enstaka area vid omkring 10 000 hektar dock skiftar tillsammans årstiderna. Hanar samt honor äger numeriskt värde överlappande dock ganska oberoende struktur från hemområden, dock grannar från identisk kön undviker varandras zon mot största del.[13]
Lodjuret samt människan
[redigera | redigera wikitext]Status samt hot
[redigera | redigera wikitext]På bas från hård jaktverksamhet samt avskogning besitter lodjurets utbredning inom Europa minskat.
affär tillsammans med lodjurspäls existerar internationellt förbjudet dock brottsligt jaktverksamhet bedöms ännu såsom detta största enskilda hotet mot arten.[1] Vissa mindre populationer inom Europa existerar isolerade samt kategoriseras såsom akut hotad (CR) alternativt starkt hotad (EN).[1] vilket totalitet bedöms ej arten artikel hotad eftersom den äger en många stort utbredningsområde samt populationstrenden bedöms vilket stadig.
Utifrån dessa kriterier kategoriserar Internationella naturvårdsunionen lodjuret såsom livskraftig (LC).[1]
Status inom Norden
[redigera | redigera wikitext]Under 1800-talet ökade jakttrycket vid allt vilt, samt då älg-, hjort- samt rådjursstammarna minskade beneath 1800-talets slut, vek lostammens storlek brant neråt. Efter 1925 fanns bara enstaka små rest från detta tidigare beståndet kvar, främst inom Jämtland samt Västerbottens inland, sammanlagt möjligen ej mer än en hundratal djur.[11] Lon fanns fridlyst ifrån 1927 mot 1942.[2] tid 1983 förkortades jakttiden eftersom stammen ägde minskat.
tid 1986, då beståndet bestod från ungefär 200 individer, fredades arten utanför renbetesfjällen inom Jämtlands län samt landskap Lappland.[2] Alltför hård jaktverksamhet inom kombination tillsammans rävskabb plats troligen orsak mot nedgången vid 1980-talet.[14] Mellan 1991 samt 1995 fanns lodjuret ånyo fridlyst inom all landet. Sedan dess besitter enstaka viss skyddsjakt vid lodjur bedrivits.[2] 2024 uppskattades detta svenska beståndet bestå från 1275 individer.[2]
I land i norden beräknas detta finnas ovan 2 500 lodjur samt inom Norge cirka 350 lodjur.[8]
I kulturen
[redigera | redigera wikitext]Lodjuret existerar Hälsinglandslandskapsdjur.[15]
Namn
[redigera | redigera wikitext]Folkligt kallades lodjur förr till göpa,[16] vilket lever kvar inom Västvärmland samt inom detta jamska snarlika namnet gaupe, vilket även existerar detta norska trivialnamnet vid djuret.
inom Västergötland besitter den kallats gjöba samt inom Bohuslän katte-, varge- alternativt rävegöba.[17] varenda dessa namn besitter ursprung inom fornnordiskansglypa vilket ungefär betyder "slukhals" samt kunna jämföras tillsammans uttrycket "glupande aptit". Namnet Lo existerar baserat vid en gammalt indoeuropeiskt mening samt äger gemensamt ursprung tillsammans med tyska Luchs samt latinska Lynx.
detta anses artikel kopplat mot termen lysa avseende dem speglande ögonen.[18]
Alla nedanstående namn äger ursprung inom fornnordiskaglypa = "slukhals".
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [abcdefg] Breitenmoser, U., Breitenmoser-Würsten, C., Lanz, T., von Arx, M., Antonevich, A., Bao, W.
& Avgan, B. 2015 Lynx lynx . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. utgåva 2018.1.
Vad gör lodjuret på vintern? Lodjuret klarar av kylaLäst 21 juli 2019.
- ^ [abcde] ”Lodjur - statistik inom land samt Skandinavien”. Naturvårdsverket. https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/vilt/lodjur/. Läst 31 Juli 204.
- ^Thomas Lilley (2019). ”lodjur”. Finlands artdatacenter. https://punainenkirja.laji.fi/sv/results/MX.46615?year=2019. Läst 6 augusti 2020.
- ^uppslagsverk/encyklopedi/lång/lo inom Nationalencyklopedins nätupplaga.
- ^ [abc] Björn Ursing (1951). Däggdjur samt fåglar. skandinavisk Rotogravyr. sid. 80
- ^Vår fantastiska planet, Skandinavisk Press AB, kortnummer 101
- ^Stubbe und Krapp, s.De flesta lodjur har mörka fläckar i pälsen, men färg och teckning kan variera mycket mellan olika individer
1122
- ^ [ab] Lodjur - UtbredningArkiverad 26 augusti 2010 hämtat ifrån the Wayback Machine., Rovdjurscentret, dem 5 stora
- ^ITIS, Lynx lynx, <www.itis.gov>, läst 2011-03-06
- ^”EloisLOIS – Eurasian Lynx Online upplysning System”. Kora.ch. Arkiverad ifrån originalet den 30 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110830180221/http://www.kora.ch/en/proj/elois/online/speciesinf/subspecies/subspecies.htm. Läst 6 mars 2011.
- ^ [abc] RovdjurscentretArkiverad 16 juni 2010 hämtat ifrån the Wayback Machine.
- ^Lodjur – bilderochfakta.se
- ^Christer André (2005).
Bo Tynderfeldt. red. Kunskap till jakt.
forma förlag. sid. 83. ISBN 91-574-7831-7
- ^Lodjur inom land – wwf.se Världsnaturfonden WWF
- ^Landskapssymboler till HälsinglandArkiverad 6 mars 2009 hämtat ifrån the Wayback Machine. Under sommaren är pälsen slät och färgen varierar mellan gulbrunt och rödbrunt
vid Hälsingland Turism
- ^ [ab] Carl Magnus Ekbohrn (1936) Förklaringar ovan 100,000 främmande mening samt namn m.m., sid:549, <[1]>, läst 2012-01-21
- ^ [abcdefg] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 189, [2]Gleerups, skogsdunge 1862…1867, faksimilutgåva malm 1962
- ^lo | SAOB
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Christer André (2005).
Bo Tynderfeldt. red. Kunskap till jakt. forma förlag. ISBN 91-574-7831-7
- H. Hemmer: „Felis (Lynx) lynx“ Linnaeus, 1758. Lo påverkar hela ekosystem
Luchs, Nordluchs. I: M. Stubbe, F. Krapp (utgivare): Raubsäuger–Carnivora (Fissipedia), sektion 2. Mustelidae 2, Viverridae, Herpestidae, Felidae. Aula, Wiebelsheim 1993, ISBN 3-89104-528-X (Handbuch der Säugetiere Europas. grupp 5), s. 1119–1167